Kosmiskt distansförhållande

När jag går själv till ica gör det som ondast. Jag vet inte hur man har någon chipsfavorit utan dig, vet inte om vi brukade handla mörk- eller mellanrost, vet inte vilken axel man lutar sig mot när man är februaritrött i kön.
Jag byter till Konsum. Utifall det ska göra det mindre sant att jag är ett ensamhushåll nu.

En natt blir jag medsläpad på efterfest, för mina vänner vill hellre ha mig med som ett ledset moln än att de inte vet var jag gömmer mig med åskan i bröstet.
På morgonen efter ligger vi lealösa och äter popcorn. Mina tre sötaste killkopisar petar med appen Tinder på sina telefoner. De letar flickor, spänning, kärlek.
Jag petar med silverringen du gav mig och letar efter dig. För vi är ju ihop.
För bara några veckor sedan så var tvätt och städ och drömmar om ett gemensamt "sedan" helt självklart. Nu har vi:et övergått i ett slags kosmiskt distansförhållande.
Vi ska från och med nu utvecklas på varsitt håll fast vi fortfarande är ett par.
Jag känner att jag tycker lite synd om mina vänner som måste leta bland bilder på främlingar efter kärlek. Jag har ju dig. Men jag önskar att det fanns en app som gjorde oändligheten lite mindre oändlig.

Första nya tiden

117 dagar tar det att börja leva igen. Det är en märkligt konkret tidsrymd att förhålla sig till när en man älskar går bort. I 4 drygt fyra månader har jag försökt greppa vad som egentligen har hänt. Vad det betyder här i verkligheten när ens närmaste går upp i oändligheten, blir overklig, dör.

För det är som att du blev ännu mer närvarande och nära i och med att din varelse togs bort, brann ner, precis som våran framtid i varsin kropp. Vi och det som varit blev ruiner bara det att jag går omkring i ett pulserande skal. Utan.

Jag ser det så tydligt nu - hinnan mellan här och där eller vad man ska kalla den ytterst vaga platsangivning döden har. Livet har ju jorden, tiden, den här lite skaviga dykdräkten av hud blod, ben och naglar jag går omkring i. Men döden?

Först suddas allt ut. Allt. Allt blir samma. Inget mörker finns, heller inget ljus och det gråa har inget att vara grått emot.
Sen börjar små nålstick av det som varit verklighet innan göra sig påminda. Brev utan adressat, kläder ingen kommer ha på sig, ospelade gitarrer och frågor om hur smärtsamt konkreta saker som stenar och blommor skulle arrangeras. Stick blir till hugg. Dina skor kommer inte stå i hallen igen. Du kommer inte hem.

Nästa skede är när det börjar det göra ont. Som att få en isklump kastad på en. Träffad av insikten att man finns. Kvar. Utan. Att man inte är bjuden på festen.
Det är då döden blir ljus och livet som att åka ut på gruset med pulkan. Som när sparkföret dör ut av vårens värme. När kroppen hinner ikapp själen. Som en omvänd jetlag.

Jag vandrar omkring i mina bästa kläder mot röd gubbe i hopp om att bli påkörd, att det är min tur näst.
En kväll efter ännu en dag av 12 timmars promenad i vinterluft ger jag upp. Eller nä, jag är klar. Det är så lätt att trampa över till andra sidan, din sida (som jag alltid stått på ändå)
Jag känner lättnad och hur jag och februarinatten blir ljummen. Jag ska äntligen få gå.
Sen går det fort. Det kommer poliser, blir inhyst i ett svart baksäte, st Göran och smutsiga tapeter i låsta väntrum. Jag tänker att om jag kastar mig mot fönstret så går det antingen upp och jag omkommer i fallet eller smällen emot det. Jag kryper ihop. Som en räv i en bur och för första gången känner jag någonting annat än tomhet - panik. Håller hårt i knäna och hör inte alla ord läkaren försöker lägga fram om hur bra det är för mig att få vara kvar. Kvar är ju det sista jag vill vara överhuvudtaget.

Så kommer hon. Sval och varm på samma gång. Som en sommarvind. Tyst och klok som en svart svan lägger hon vingen om mig och tar mig med. Jag tror först att jag äntligen blivit bönhörd och att vi nu är på väg till himlen och dig - i taxi. Hon tar mig till ett kök, serverar varma croissanter och stryker mig över pälsen lugnande. Det är den kvällen hos henne som du kommer första gången och hälsar på. Det prasslar i lakanen och du är så nära att jag kan vidröra det som nu är du. Hela rummet fylls av en värme. Du säger att jag ska stanna hos henne. Att du fört mig hit på en varm luftström och att jag nu äntligen kan bli den jag inte kunde vara hos dig.

Sen sover jag- Oj vad jag sover. För här nere är dvalan den enda smärtlindring och läkningen vi har. 15 timmar i sträck. Minst. Vaknar och vill bara sjunka tillbaka in igen. För lakanen känns lika lena som din hud. Om jag blundar kan jag kyssa kudden, som ligger på din plats, i nacken och stryka med handen över tuppen tatuerad på ditt bröst. Den har inga klor för han som ritstade in den visste in hur man ritade sånna. Vi har fnissat åt det. Nu känns den frånvarande förankringen fågeln borde ha som en symbol att varken du eller skrattet finns kvar.

Jag köper den ljusaste klänningen till den mörkaste dagen. För att för mig är döden inte svart. Svart är ju en tuff och tydlig färg som signalerar ett ställningstagande om djup eller rock n roll. Eller ett sätt att stilfullt smälta in. Men den som bär sorg är starkt utpekad med sitt färglösa ickedeltagande i livet - och därför bär jag vitt. Din vita jacka. Dig.

Det är många som beklagar sorgen och bortgången. Jag beklagar min existens. I all välmening.
Här - där jag måste vara kvar - känner jag mig minst välkommen och mest utsatt. Det är som att ha torg- och cellskräck på samma gång. Och jag vill hem. Hem till dig. Hem till oändligheten.

Ur idet

Jag har nyss vaknat. Nyss blinkat sömnen ur ögonen och världen börjar rita upp sig. Länge har jag sovit eller snarare legat i dvala, nästan precis 5,5 år. För det var då jag valde att dra filten över mig och låta världen snöa över mig tills allt var tyst, inbäddat och förljuget i tystnad.
Jag drömde mig igenom livet, reste, rände, rymde in i det jag borde eller borde vilja.
Och precis som när en tavelram får för sig att trilla ner från en spik den kanske hängt på i decenier så sprack bubblan nu.
Först blev jag bara ledsen, förvirrad, förvandlad till en trött påse. Sen började stöket ta sig ut och upp. Och just nu befinner jag mig där jag somnade men har glömt vart jag är på väg, vad jag heter och hittar inte hem.

Livet är en låda med brev och vykort någon, kanske jag själv, skrivit och skickat fårn olika tydliga platser och händelser.

Jag skriver från lyckliga turer berusad på en cykel, nattbad, festivaler. Hälsar från hjärtekrossar, skratt och kompiskärlek. Vinkar från barbacka hästryggar, tunga jobba, scenskräck och nyfunna intressen.
Men handstilen har blivigt suddig och inget känns nära och på riktigt.

Och på något vis liknar detta jagande efter jaget ett sånt arkadspel som är kopplat till spelarnas puls. Och målet är att slappna av för att få pucken att glida in i mål hos motståndaren. En liten värmekänslig elektrod fästs vid handleden ger utslag vid ökad aktivitet. Dvs när exalteringen över att pucken på planen närmar sig den andres mål. Så ju mer man bryr sig om att vinna dessdå mer förlorar man.

Så första steget när jag stigit ur idet - att inte söka efter svar i denna nya verklighet. Utan låta de komma till mig.

Självmordspakt med mig själv

Jag ska ta livet av mig. På fullaste allvar ska jag avsluta mig själv om jag måste uppleva en vinter till. Nästa år är det av högsta grad viktigt att jag inte är här. Alltså jag kan tänka mig att byta ut stockholm mot nästan vart som helst, californien, caribien, eller nån pensionärskoloni i södra spanien. Jag kan plocka apelsiner, rädda sköldpaddor eller hyra ut dyksaker det kvittar vilket, jag vill bara slippa undan oket.

Kl 15 på eftermiddagen den 3:e januari kom insikten. Den kom i form av den årliga maran, ångestattacken, denna gång på konsum i midsommarkransen (ironiska namn):

att jag ska dö om jag måste genomlida årets tre första månader här igen. 27 gånger innan har jag tänkt samma sak, eller i alla fall 20, utan att handla.

Kanske är det så att döden nu ger mig en slags klarsyn, att den ingjuter mer hopp än förtvivlan och att den faktisk kommer få mig att ändra mitt invanda mönster att stanna och härda.

Mot nya horisonter med döden som biljett.

Jan Feb

Det blev domedag, fast bara lite. Oavsett så var den väl omhuldad av fina vänner med varma tröjor, hummer och chokladmoussebokstäver. Det gick bra.

Det var inte förrän igår som vågen slog in över mig och det blev (hemska tanke) Januari.

Om jag någon gång skaffar en fiende ska jag namnge den Januari. Kanske Februari i efternamn.

Jan Feb kommer att ha torr hy, vassa kanter av skare och göra allting i sin väg meningslöst, lite som morran och det enda vapnet som biter är vår.

Men tills den räddningen kommer ska jag bo i varm bambutröja som jag fick av vän, tapetsera skog och måla gräs inomhus, samt ge katterna matskål med choklad.

2010

Det är överstökat nu, 2009. Mittemellanår säger jag, vad som sägs på gatan vet jag inte. Nu kommer nytt, oskrivet och för första gången är jag inte rädd.

Ok lite för självaste överlämningen, som alltid är domedagsmärkt, men jag är på fyra av fem sidor omgiven av kärlek och äldre än förra katastrofen.

Kom då!

She bangs the drums

Måns säger att jag vid varje tillfälle som bjuds påpekar att jag har ett band. Det kanske är sant till viss del, så därför måste det påpekas här också. Men det är ju för att det är så nytt och konstigt och kul. Innan Oktober hade jag aldrig suttit bakom ett trumset, knappt sett ett i verkliga livet och nu kan jag räknas in i samma kategori som Marky Ramone och Alex Van Halen. Ibland är vi fulltaligt åtta medlemmar och ibland bara några få i replokalen.

Här är en video från ett temporärt tvåmannaband. Minus ljudet, tack.